Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.

“`När jag skall över Slussen tar jag med mig passet.´ Så talade förr en gammal Östermalmskollega från Gärdesskolan—en kortväxt energisk ung man som numera gör karriär inom den diskbänksrealistiska kärleksfilmen. Själv gick jag i Engelbrekt och har svårt att känna igen mig i språkbruket. Däremot delar jag främlingskapet inför stadsdelen bortom broarna. Inte sedan det sena sjuttiotalets nedrökta dagar har jag haft anledning att aktivt söka mig dit. På den tiden var det först Mariahissen och Musikverket, senare Ritz och Söderhallen som drog. Dimmiga minnesbilder av Bongo-Bill Öhrström, Peps Persson, Bosse Skoglund, Tony Ellis och Henke Två Meter är allt som återstår av epoken.

Under vuxna år har endast praktiska ärenden och slumpmässiga personbesök fört mig över krönet. Om det nya, heta Söder, med Hannas krog, har jag hittills bara läst i Nöjesguiden.”

–Söder om anständighet, 1995

“Har aldrig haft så roligt på svenska”

– Bodil Malmsten

“Sådan är utgångspunkten, men nu har snacket om Söder övergått i handling. Först flyttade fotograferna, stylisterna och agenturerna till Götgatan. Därefter kom kvarterskrogar med rock'n'roll och tapas, tvättmaskiner, piercing. När så reklambyrån OCH—inklusive mannen som klippte sönder Viking Lines logotyp—tog plats på Åsögatan, då var det plötsligt allvar. Snart tog de Björn Borgs kalsonger ifrån oss, så Pelle Unger. Man har öppnat “deli” på Skånegatan. Det råder inga tvivel längre. Här skall bli något slags Soho, komplett med autentisk miljö!

Några detaljer återstår innan “Nya Söder” kan nå trovärdighet, med hastigt stigande fastighetspriser som följd. Fortfarande är den förtida dödligheten i församlingar som Sofia och Katarina trettiosju procent högre än genomsnittet i Stockholm. Vad värre är: jag själv är inte övertygad. Många har försökt, men ingen har ännu lyckats förklara stadsdelens magi för mig.”

–Söder om anständighet, 1995

“Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”

–Stig Larsson

“Därför har jag åter axlat rollen som grävande journalist. Till hjälp har jag städslat min antropologiske assistent Tomas Almgren (född Siawash Horsiar), sedan ett par år tillbaka bosatt i brytvinkeln av Skatteskrapans och korvfabrikens slagskuggor på Åsögatan. Vår undersökning utgår från Systembolaget på Folkungagatan. Trender kommer som bekant och går men somt består. En berättelse om Söder kommer alltid att börja och sluta med alkoholen. Stora Systembolaget är hjärtat i Södermalms blodomlopp. Från filialerna Folkungagatan, Ringen, Rosenlundsgatan och Hornstull pumpas den livgivande vätskan ut på gatorna, in i parkerna och upp i de omoderna trappuppgångarna—ända ut till de mörklagda blindtarmar där sjukpensionärerna ligger och läskar i isolering.”

–Söder om anständighet, 1995

Här mycket mer om min bok Sekelskifte i Stockholm från 2004, där Söder om anständighet fick ett nytt liv!

“I dag är det fredag. Depåerna tankas för helgen. Klockan är efter sex och stämningen stiger mot taket. Gemyt och samhörighet utväxlas mellan patienter som vet att snart, mycket strax, vankas medicin. Gamla tjackpundare faller i konversation med träningsoverallsklädda hantverkare hängande i ena armen i samhällsstrukturen. Vi har ett par hundra nummer före oss i kön, men hej, vad här går undan—ingen beslutsvånda, inget snack om vad som går bäst till köttbullarna. Här vet konsumenterna själva vad som är bästa köp. En snabb order bara och så, pang!, slantarna i disken, exakt till sista femtioöringen. Det handlar om minuter, så är vi ute i folklivet igen.”

–Söder om anständighet, 1995

“Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”

–Ulf Linde

“Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken—mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella—framstår allt genom sitt vitala språk”

–Per Wästberg

“Under Hammarbys grönvita fana på krogen Kvarnen lägger vi obetydligt senare upp kursen för kvällen. På bordsskivan mellan oss löper ett brett stråk av djupa repor: start- och landningsbanan för alla oräkneliga seger- men framför allt förlustsejdlar som genom åren lyft och landat här på Kvarnen. Vi befinner oss på klassisk mark, i draget av gångna dagars diskussioner: “annat vare på Nackasch tid!”, “finnsch de inga lirare längre..?”, ‘’schkaru schacka ett par värschtinghögtalare?”. Tomas redovisar fakta om sina nya hemtrakter. Han berättar om shampoförbrukning, om matkultur, om de sociala problemen, festerna, etc.”

–Söder om anständighet, 1995

Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.

“Att skrattdöden dö. Går inte att slita sig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dröjande där jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat var bara fantasin. Läste kapitlet om Söder på kaféet och oavsett vad jag tycker om Söder som förort, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristess i en bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltid charmigt trots att han totalt dissar. (…) Fatta hur jag garvar när han skriver om att dela av Söder var längtan efter att bli något slags svenskt Soho — hur många var vi som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo? (…) Hsh: roligt värre + stockholmsmörk + nostalgi”

–Bokhora

“Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”

–Horace Engdahl

Enligt Tomas så sitter den södermalmska festkulturen fortfarande ohjälpligt fast i sjuttiotalet. Gilette Sensor har visst heller ingen mjölkko i den södermalmska marknaden. Den nya produkten “For Women” säljer särskilt svagt.

“Sen har vi ju det här med badrummen”, fortsätter Tomas samvetsgrant. “Det är ju inga parfymskåp med krämer och flaskor som gäller, om vi säger så. Här är det liksom alltid trippelbatteriet i duschkabinen — shampo, tvål, lotion, you name it—Aco rakt igenom!”

–Söder om anständighet, 1995

Britton

Som jag råskrattade åt hans hantering av ubåtar och

Vattenfestivalen, inte lika mycket skratt år valturnén

Och nu med Söder: skratt i hals

Så: söderborna har bara ACO-produkter i sina badrum

So very östermalmskt of you to think so

Född där, flyttade ut I skärgården vid 8, in igen vid

19, innan dess mycket liv i huvudstaden, främst Söder

Mitt Söder, östra Söder, försvann i och med Hannas

Jag bodde på Ringvägen 8, Zinken, Rocky-Söder

Skinnaviksberget, Tantolunden, lite småbutiker av

SoFo-karaktär smög sig närmare på Krukmakargatan, annars

genuint

men jag reser ragg av Britton och hans assistent

Det blir fördomsfullt och stroppigt

Inte det minsta gonzo

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Samma sak med servetter, verkar det. Det är tydligen lögn i helvete att bli erbjuden en servett att torka munnen med här på Söder, vare sig man äter på restaurang eller i privat sällskap.

`Och om man själv frågar dem om de vill ha servett så är det en förolämpning,” säger Tomas resignerat. “Det tror faen det... vem fan behöver servett när man får in en halv paella i skägget?´”

–Söder om anständighet, 1995

“Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande—det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”

–Natalia Kazmierska, Expressen

“Och dessutom—du vet väl att det här är gaffelns förlovade land? Amerikanska stilen, du vet—dynggrepen i högerhanden och sen är det bara att skovla på. Om inte pizzan vore så seg så skulle de faen i mig kunna avskaffa knivarna helt och hållet här uppe.”

–Söder om anständighet, 1995

“Sveriges bästa stockholmsskildrare”

–Knut Kainz Rognerud

“Vi har hunnit till Bröderna Olssons vitlöksbar. Min assistent börjar bli tungrodd. Nere i Hannas källare lyckades han med något jag själv aldrig gått i land med: att slänga en bictändare i betonggolvet och få den att explodera! Här sitter vi inbegripna i ett slags samtal med en av bröderna Olsson och hans värmländske barndomsvän — en stor djävla kaukasier som förevisar sitt nya Café Opera-kort med dataremsa. Tomas kroknar för varje minut. I baren på Sjögräs kollapsar den arme ynglingen under tyngden av kärlekens problematik och måste forslas bort.

Jag fortsätter ensam till WC och Kristallen, där min auktoritet som grävande journalist till sist avgör de alkoholpolitiska diskussionerna med dörrvakterna till min fördel. Så långt som till Snaps når dock inte ens jag.”

–Söder om anständighet, 1995

“Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras gubbbehängda rottingkäppar kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”

–Peppe Engberg, Dagens PS

“Visst finns här “trevliga” småbutiker också—hantverkare, keramik, pryl- och köttbodar, gammeldags underklädesaffärer och en hel del annat. Av Söders förespråkare brukar dessa lågeffektiva småföretag framhållas bland stadsdelens tillgångar. För en person som jag själv—som hatar prylar, särskilt kuriosa, och gillar folkliv mer på ett teoretiskt plan—är det svårt att uppfatta det där som något positivt.

Kaféliv har jag heller aldrig gillat, särskilt inte den svenska avarten—fikakulturen. Bara tanken på att mot kvällningen stiga ut på gatan med kläderna fulla av cigarrettrök och käften impregnerad med den där blandningen av sockergrädde och nikotin fyller mig med obehag och får mig att tänka på högstadiet.

På Söder är fikakulturen en livsstil, särskilt bland den yngre medelklassen. En regnig lördagseftermiddag som denna är det väntetid för bord på kaféer som String, Café Mitten, Indigo med flera. Överallt samma halvdesignade, halvproggiga, halvrockiga stuk—Söderstilen. Osäkra, inflyttade människor i tröjor med Esso-logotyper—några av dem med familj—bland alla dessa udda möbler, lustiga manicker, skyltar från femtiotalet: ånej, sådant slänger vi i soptunnan.

–Söder om anständighet, 1995

Kan inte riktigt överge Britton än, men hans nittiotalistiska gonzoexkursion genom Södermalm är rätt så oegentlig, östermalmsblicken är ivägen och visst blev Söder yuppiefierat och mer därtill

Idag är Söder ändå den mest levande stadsdelen i Stockholm

Inget av gamla Nacka-Skoglund-söder finns kvar, jo bortåt Skanstull, Götgatan där, Gröne Jägaren, Medborgarplatsen

Annars är gentrifieringen total

Man får vara rik och smart och hipp och happ om man

Ska bo på Söder

Det kanske inte är liv, det kanske är konformism

Men på nåt sätt förblir Söder Söder

Men visst ska man kunna gonza stadsdelen

Men 90-talet är 30 år borta, det har hänt massor

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Jag undrar om det finns någon grund för den här oron. I Söderhallen finns visserligen butiker som säljer artiklar som boxerkalsonger (annars svåra att få tag på i stadsdelen, enligt Tomas), men jag skulle nog snarare beskriva nya Söderhallarna som en fristad, en flytboj för alla de Söderbor som inte längre behöver cykla upp och ned för Götgatsbacken för att få tag i den där färska basilikan till fiskgrytan. Här kan man om kvällarna se även dekorerade veteranproggare krypa till korset under besvärjelser för att senare drypa i väg längs husväggarna med några nya tesorter och en bit opastöriserad brie under armen. Nu finns också Systembolaget i Söderhallarna, en butik med specialsortiment av vin och öl—den slutgiltiga förolämpningen mot den södermalmska livsstilen!

Tomas, en yngling vars noggrannhet med detaljer som bordsskick kan verka maniskt, berättar:

“Söderhallarna är faktiskt helt OK. Deras mackservering är i klass med Saturnus och Panini—mozzarellan med tomat tycker jag faktiskt är bättre än på båda dom ställena. Men faan alltså, ränderna sitter i. I går när vi var där frågade Jack om en servett. Vad tror du snubben gör, den ormen? Han vänder sig om och pekar på disken och vad står där—en hushållsrulle i äkta kräpp!”

–Söder om anständighet, 1995

Köp och ladda ned Söder om anständighet som e-bok här—eller här som del i samlingen En svensk gonzo! Mer text och citat nedan.

“Slog mig ned och läste första kapitlet i Claes Brittons bok Sekelskifte i Stockholm, det kanske jag skulle ha sett upp med

Det gick knappt att läsa för det var så in i helvete roligt

Jag skrattade som jag inte har skrattat på mycket länge och jag skrattar än

Han hanterar ubåtsjakten och Stockholm Waterfestival och som han hanterar det

Man påminns om 90-talet på ett knockoutande sätt

Varför skrivs inte mer sånt här, det finns så mycket att skratta ihjäl faktiskt

Kjell Alinge lär ha kallat Waterfestivalen Galne Gunnars Woodstock

bara en sådan sak, jag ser allt framför mig genom skratt-tårarna

Jag tror att Britton medvetet lät bli att röja i VM i fyrverkeri som också blommade ut i all sin överdrivna galenskap, han hade nog gått ned i själslig spagat då”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Du har skrivit den roligaste och den sorgligaste boken i Sverige på tvåtusentalet.”

–Stig Larsson

“Claes Brittons briljanta biografi bevisar slutgiltigt att Pontus Hultén är Pontus Hultén och allt annat är allt annat.”

–Hans Ulrich Obrist

“Boken har varit en av de mest fängslande läsupplevelserna jag haft på länge. Den har följt mig dag och natt (ofta sömnlös), och jag har sett fram emot nästa kapitel med en förväntan som kan mäta sig med den hos Dickens läsare som väntade på nästa del i serien.”

–Pär Wästberg

“Ja, det är ett liv och ett kiv

Britton mycket rolig igen, invigningen av Moderna Museet

Man skrattar och äntligen någon som ser makt och rätt igenom den minst sagt fluffiga konceptuella konstens installationer, stora gester, mycket lite innehåll

Idag pratade den gamla OS-generalen Olof Stenhammar i Sommar

Lyssnade jag inte på, men jag hoppade över hela det kapitlet i Brittons bok, måste tas. Olof Stenhammar ger jag inte mycket för, inget faktiskt, han hade, kanske fortfarande har, en båt döpt till In the money. Brittons dust med Göteborg kan också bli väldigt kul.”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Monumentalt, i alla bemärkelser — Pontus Hulten, Commander of Modern Art, Claes Britton, 2025 — 700 sidor med tät text och detaljerade uppgifter som belyser en extraordinär person som gjorde skapandet av symboliska platser för vår tids konst till sin personliga mission, från Moderna Museet till Centre Pompidou—en extraordinär undersökning, som en personlig expedition, och en spännande djupdykning i 50 år av ett liv i konstnärernas och museernas tjänst, 50 år av en otrolig epok—och för att påminna om hans viktiga roll i Duchamps oumbärliga ställning i Frankrike—ett perfekt eko av Sophie Duplaix utmärkta utställning på Grand Palais, där Hulten är allestädes närvarande, trogen vän och reskamrat till Jean Tinguely och Niki de Saint-Phalle. Starkt rekommenderad läsning.”

–Olivier Gabet, chefsintendent dekorativa konster Musée du Louvre Paris

“Claes Britton är unik i ordval och hänsynslös i både sin formuleringar och förhållande till den omvärld han bevakar. Både som fri skribent, redaktör för Stockholm New och allmän aktör inom modebranschen har han varit en stor inspirationskälla och betytt mycket för mig som ung på denna scen. Vi enas i vår kamp mot historielösheten och vår övertygelse att det krävs starkare band mellan generationerna i mode- och medievärlden.”

–Konrad Olsson, Scandinavian Mind

“Har aldrig haft så roligt på svenska”

–Bodil Malmsten

“Pontus Hultén var de moderna konstmuseernas främste visionär. Under andra halvan av 1900-talet förvandlade han museet till ett experimentellt kraftcentrum där nya konstnärliga intryck kom att involvera en allt större publik. I denna storslagna biografi porträtterar Claes Britton honom i helfigur. Det är ett banbrytande arbete som för första gången ger oss den sanna bilden av Pontus Hulténs internationella inflytande.”

–Daniel Birnbaum

“Som många genuint elaka skribenter är Claes Britton väldigt rar, nästan ömsint, i verkligheten. Den ena dubbla identiteten präglar även hans texter. Det finns något sårbart i de råaste av formuleringar. Själv glömmer jag aldrig hans porträtt på Göteborg eller reportaget om Stockholms försök att arrangera OS. Texter som fick mig att vilja bli reportageskribent.”

–Björn af Kleen

“Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzojournalist. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”

–Johan Hakelius

“Claes Brittons rika biografi bygger på ett monumentalt researcharbete, med hundratals intervjuer och oräkneliga arkivtimmar och en närapå tioårig skrivprocess, och drivs framåt av ett rakt, journalistiskt tonfall. Det är på alla sätt ett pionjärarbete (…) ett lika imponerande som välskrivet monument över giganten Hultén.”

–Bo Madestrand, Dagens Nyheter

“En av världens bästa creative directors”

–Jens Grede

“Claes Brittons bok om sin mamma Mona Britton är skriven på en glasklar svenska. Den borde vara obligatorisk läsning på alla vårdutbildningar i Sverige.”

–PC Jersild

”Det finns mycket att säga om Pontus Hultén — och det gör den här boken. På ett briljant sätt! Men framför allt gör den det fullständigt klart att han, utan minsta tvekan, var den intendent/chef som under efterkrigstiden mest radikalt förändrade synen på vad ett konstmuseum kunde—och kanske borde—vara. ”

–Lars Nittve

”Jag känner mig så hämmad när jag jämför mig med Claes Britton”

–Helena von Zweigbergk

”Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt.”

–Stig Larsson

“Lysande intressant om mode-Stockholm!”

–Sara Danius

“Pontus Hultén är en mytisk gestalt i konstkretsar, mycket uppmärksammad internationellt efter karriärer både i USA och Frankrike, tidigt ute med att lansera popkonsten och Andy Warhol, snabbare på hanen än amerikanerna, faktiskt. När han var chef på Moderna museet var det ständigt gränslösa partyn och taket lyfte. Claes Britton sparar inte på krutet och anekdoterna i sin mäktiga biografi med glittrigt omslag. Man får en stark känsla av vilken underbar framåtanda som blåste genom 60-talets konstkretsar. Paradoxalt nog var ändå det mesta redan sagt. Rolig och sinnesvidgande läsning.”

–Jan Eklund, Dagens Nyheter

“Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, med en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!”

–Ulf Linde

“Med tanke på Hulténs bedrifter och hans legendariska rykte är det inte den enklaste uppgiften att skriva en nyanserad och kritisk biografi, men Claes Britton tog sig an utmaningen: Pontus Hultén–Commander of Modern Art: A Biography (…) är en volym på nästan 800 sidor som tack vare författarens underhållande sätt att berätta Hulténs historia flyger förbi (…). Claes Brittons Hultén-biografi är utan tvekan ett monumentalt verk som, som han själv medger, på inget sätt är den slutgiltiga domen över och versionen av mannens liv och verk, utan en mycket stark och underhållande tolkning av en epokgörande persons arv. Varmt rekommenderad!”

–Biblio Philo

“Mitt humör blev sämre när jag läste en stor artikel i DN om Claes Britton där Brittons vän Mauro Scocco uttalade sig om att Britton avskyr Göteborg lika mycket som han älskar basket. Jag drog mig till minnes en sällsynt infam och ohygglig artikel av Claes Britton om Göteborg för många år sedan.”

–Peter Hjörne

“Vilka högligen roliga skarpa fyndiga stycken—mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag ryckas ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?), tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella—framstår allt genom sitt vitala språk”

–Per Wästberg

“OMG, har precis, inspirerad av Bodil, börjat läsa Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm (finaste subtiteln: ’en subjournalistisk expedition mot botten av en ny tid’) och den är ofantligt underhållande, bitsk, rolig, syrlig — I love it!! Missade själv hela 90-talet i Sthlm & just nu känns det som finaste fringen till ett studielån som kommer äga mitt liv ut. Ångrar: Waterfestivalen? Vem i helvete…?”

–Bokhora

“Texten om Moderna Museet är en absolut klassiker”

–Lena Andersson

“Brittons kapitel Framtiden.nörd, ja så står det, är riktigt fint, om hur snabbt allt glöms bort, i hans funderingar om det kommer han fram till att kommer barn ens att minnas

Sina föräldrar?

Sen tar han itu med Nördarnas Revansch, alltså IT och

hur underbart det var och är för all världens nördar

vars hegemoni och mer eller mindre diktatur vi idag lever

i, nördarna rules, härskar, har tagit allt

Är det bra?

Så här kan det låta hos Britton:

`Med sitt digitala världsspråk har nördarna slitit åt

Sig väldeliga stycken av det globala näringslivet

och nöjesindustrin. Den tabelltuggande nördkulturen har kopplat

strypgrepp på den unga opinionsblldningen och bitit sig

fast inom film, musik, mode, och mediavärlden, gnagt ur

dem från insidan och efterlämnat endast de ihåligt grinande

skalen. Snart om inte redan har de triumferat i sitt

yttersta uppsåt: att höja den tekniskt onanistiska

människotypens sexuella status.´

Kanske häcklas det sarkastiskt skönt elakt nagelfars

Och ord-djävlas det på diverse poddar och annat

Jag vet inte

Lyssnar inte på sånt

Men så mycket såhär hårt genomträngande och roligt vet

jag inte om det överhuvud skrivs idag

Det är förmodligen i mångt och mycket nördarnas fel

Och IT

Och hela skiten vi lever i idag

Nördarnas värld, Corona och miljökollaps

Det är tufft”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Det är uppenbart att boken är resultatet av ett enormt jobb: i nio år har Britton intervjuat otal personer, allt från Hulténs familjemedlemmar till stjärnarkitekten Renzo Piano. Han har rotat i arkiv, läst Hulténs fars memoarer. Det är onekligen ett gediget arbete som kommer att refereras till i många år framöver.”

–Agri Ismael, Expressen

“Att läsa boken är en sorts antibiotisk terapi—en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra”

–David Rytfeldt, Scoop

“Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”

–Johan Hakelius

“Hultén blev alltså den mest banbrytande utställningsmakaren vi någonsin sett, men hur ser detta liv och denna karriär ut? Det är ett äventyr som jag nu följer nogsamt i Claes Brittons massiva och magnifika biografi (…) Det är på flera vis en kolossal bok. Mäktig men också övermäktig — fast inte mig emot. Tvåhundra personer i elva länder lär ha intervjuats av författaren. Radbandet av anekdoter får vi på köpet.”

Britton går alltså ytterst grundligt till väga med att teckna Pontus Hulténs liv från början till slut. Med allt material bygger han en sorts monumentalbild av den man som levde av kontroverser, egensinne och resande rastlöshet. Det är de facto ett storslaget stycke konsthistoria vi skänks.”

–Mikael van Reis, Göteborgsposten

“Det är ett djävla drag när du skriver. Det mesta som skrivs är för tråkigt.”

–Niklas Orrenius

“Att skrattdöden dö. Går inte att slita sig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dröjande där jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat var bara fantasin. Läste kapitlet om Söder på kaféet och oavsett vad jag tycker om Söder som förort, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristess i en bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltid charmigt trots att han totalt dissar. (…) Fatta hur jag garvar när han skriver om att dela av Söder var längtan efter att bli något slags svenskt Soho—hur många var vi som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo? (…) Hsh: roligt värre + stockholmsmörk + nostalgi”

–Bokhora

“På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslosam, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and loathing in Stockholm. Ej för ömtåliga.”

–Bodil Malmsten, www.finistere.se

“Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt”

–Horace Engdahl

“En förbannat rolig bok!”

–Klas Östergren

“Nu kliver Claes Britton rätt in i striden. Britton, som växte upp på Östermalm och i Los Angeles. Som strödde lika glamour över ett ännu grådaskigt Sverige, först i Dagens Nyheter, sedan i CliC, Café och det egna feta magasinet Stockholm New.”

–Johan Hakelius

“Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande—det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för”

–Natalia Kazmierska, Expressen

“Curator-legenden Pontus Hultén var en antikonformist och konstnärernas vän. Han gjorde nästan på egen hand samtidskonsten tillgänglig för en bredare publik och har haft ett enormt inflytande på dagens konstscen. Claes Britton har nu skrivit den biografi han förtjänar: en mästerlig översyn av hans curatorgärning och relationer med sin tids konstnärer. Upplysande, full av informativa detaljer och anekdoter, och briljant skriven. Om du undrar varför samtidskonsten är som den är, då måste du läsa den här boken.”

–Carsten Höller

“Det var min moster som först började prata om sin härlige, yvige elev, Claes Britton, som skrev så roligt i DN. Och det gjorde han ju. Tio år senare var jag redaktör på Café och fick chansen att välja texter till magasinets tioårsjubileum. Det fanns extremt många bra artiklar, men Claes Brittons stack ut. De var först med att fånga en sorts svensk gonzoton som jag knappt vågat drömma om ens existerade. Här fanns en hånfull skärpa, en satirisk ilska och en otrolig stilkänsla — och samtidigt en varm humor. Och det var ju inte så konstigt, för Claes Britton var den som först formulerade det som vi andra försökte göra. När man tänker på det i dag, framstår hans texter som ännu mer unika.”

–Klas Ekman

“När livsstilsmagasinet Stockholm New lanserades 1992 var modescenten i Stockholm så gott som obefintlig. Men grundarna Claes Britton och Christin Solenborg Britton fångade upp ett första litet frö till det som många år senare skulle utvecklas till dagens prunkande modekultur.”

–Susanna Strömquist

“Läst klart Brittons bok

Jag ber att få tacka för alla goda garv

Skratten är den bästa medicinen

Boken avslutas i Brittons älskade Dalarö där befolkningen

Under ett decennium ökat tredubbelt med

känd förödelse som följd

Haninge kommun tomt i kassan, röj i Dalarö

Brittons familj där i generationer, avkomlingar till lotsar

Ja, mycket överklass på Dalarö

men också allt möjligt

Nu går Britton promenad med sin far i omgörelsen

Fadern i stort likgiltig, man kan inte vara anbat

Ja, det är fördjävligt, men det är som det är

Ännu ett förstört paradis för alltid förlorat

Världen är full av såna

Jag har, hade mitt i Mensättra Saltsjö-Boo, lantligt

litet hus, ett par vägar, en större väg, gamla bondgården

kvar, stora sjöar berg, Baggensfjärden

Sen kom Orminge och allt det andra och förorten

byggde fantastiskt fula bollhallar och skolor

och överallt slängdes hus ut, allt förfabricerat

Grälla färger, ett helt fält av illgula hus

Dom gamla små villornas och sommarstugornas tomter

ansågs för omfattande, så där placerades vad jag

kallar ”trolldegshusen”, monstruösa skapelser i rosa, hult

intensivblått, inte en enda god tanke där, bara:

hus för helvete, folk måste ha någonstans att bo

Jag var förbi i bilen för något år sen, kanske två

Nytt folk i vårt hus, jag kände ingenting längre, jag heller

Förlorat, övertaget, men jag har minnen

Britton blir väldigt poetisk när han skriver om

Barndomens Dalarö och utflykterna i skärgården

Mycket vackert”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”

– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

“Och framförallt borgar Brittons journalistiska gnetighet för det allra bästa man kan säga om någon biografi: ett nyanserat porträtt, av en komplicerad, hel människa. Det är fint.”

-Mårten Arndtzén, Kulturnytt SR P1

“Texten lyfter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder”

–Bo Madestrand, Dagens Nyheter

“Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma jävlar! (…) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm”

–Susanna Popova, Svenska Dagbladet

“I sin text lyckas Britton måla upp bilden av den kraftfulle, karismatiske, multibegåvade och bångstyrige Pontus Hultén så som jag själv minns honom.”

-Ann Nittve, Svenska Dagbladet

“Stilen är vildsint, ja uppkäftig. Globen är en ‘praktfullt upp-peggad pungkula’ och vattentrestivalen en ‘kvaljande sörja av fulhet,’ ‘nedplöjd i den simplaste kommersialismens råa köttsår’. Han brukar verkligen raseriets kraft och ironins frätande syra.”

–Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning

“Jag minns hur jag förr trodde att de här Djursholmsfröknarna var det ultimata kapitalet: rika, välklädda med sammetslen hy och perfekt sminkning. Nu läser jag om hur sensuella de är. Jag kommer omedelbart att tänka på Claes Britton, reklamman, journalist, överklassens och socialdemokratins... Uppvuxen och boende på Östermalm — som han älskar över allt annat — kan han som ingen annan skildra den svenska överklassens med elegant, roande och brutala ögonvinklar av sina grannar och vänner”

–Pontus Hjerin, i Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (Frank, 2008)

“Sveriges bästa stockholmsskildrare”

–Knut Kainz Rognerud

“Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras gubbbehängda rottingkäppar kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte”

–Peppe Engberg, Dagens PS

“Det var i samband med Café som Christina träffade Claes, genom den bortgångna journalistlegenden Bobo Karlsson. Claes Britton hade redan då gjort sig känd som en kontroversiell, oborstad och väldigt rolig skribent med ett stilistiskt manér som jämförts med barocken; vildsinnade meningar med snirkig och ohämmad formuleringsglädje. Som ingen annan avtäckte han de solkigare sidorna av den svenska offentligheten, grävde sig långt in i folksjälen inom såväl nöjesliv som politik.”

–Annina Rabe

“Saknar Britton, jag får leta reda på andra som

Kan bjuda på rå och djävlig humor

Skrattet är mycket viktigt

Hårt, fränt, sarkastiskt, drivande skratt”

–Ulf Lundell, Vardagar 5

“Ett mästerverk”

–Lars Nittve

Köp och ladda ned Nere i City som e-bok här! Nedan mer text, citat etc.

”Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen.”

–Johan Hakelius

“Min antropologiske assistent Tomas Almgren, född i Teheran under namnet Siawash Horsiar, uppväxt med möda på Östermalm, förvisad till Skatteskrapans slagskugga på Åsögatan, är en yngling full av flyktiga teorier. Självklart har han en hypotes även om Stockholms “City": “Faan, du vet, det måste ha varit så att svenskarna skämdes efter kriget. Det minsta de kunde göra var väl att förstöra sin egen huvudstad. Riva skiten och bygga nytt, bara— så man kan låtsas att Stockholm också blev bombat...". Javisst: blitzen beredde väg för Londons nya City, det amerikanska 8:e flygvapnet tog hand om gamla Berlin. I Stockholm hade vi Hjalmar Mehr, en man och hans vision. Där Mehr lät sin stadsplanering spränga fram för fria tyglar, där växer aldrig mera gräs.

-Nere i City, 1996

“I mer än ett kvartssekel, från slutet av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet, var Hjalmar Mehr socialdemokraternas "starke man" i Stockholm. Med obändig energi och svindlande ambitionsnivå toppred han den kommunpolitiska arenan, först från olika borgarradsposter, sedan som landshövding. Mehr gjorde mycket gott för staden. Bland annat räknas han som fader till landstinget, månadskortet och Järvafältets bostadsområden—Tensta, Rinkeby, Husby, Akalla. Bara sexton år efter hans frånfälle är alla goda gärningar nedspolade, utplånade, bortglömda. I stället är Mehr för evigt förpassad till vår svenska historias slaskhink, nedslängd bland avskum som Erik XIV, Galenpannan, Kreuger, Böök, Gustaf V.

-Nere i City, 1996

“I detta dystra sällskap är han känd som "Demolition Man"—mannen som förvandlade den kungliga huvudstadens hjärta till skit. Hjalmar Mehrs dödsruna ger annars bilden av en enastående politiker och tillika människa: kraftfull, påläst, intellektuell, beslutsam, humor, brann för sin sak, gillade musik, etc. Men Mehr hade två avgörande svagheter. Han var en svårt nedgången arbetsnarkoman och han älskade sitt Stockholm långt bortom vanvettets gräns. Tyvärr förmådde han inte hålla sin kärlek kvar på det platonska planet. I sin av arbetsnarkomani påtända upphetsning ville han betäcka staden — pumpa henne full med sin energi, sina utopiska visioner och expansiva ambitioner. Ur det gamla nordliga kungasätets sköte drömde han om att avla något större, starkare, vackrare, mäktigare: en ultramodern storstad värdig den egna självuppfattningen; framtidens Metropolis som en gång för alla skulle resa sig ur anonymitetens halvdager och marschera in i världsscenens strålkastarljus. Problemet var att Hjalmar Mehr hade vad en mer oborstad person än jag själv skulle kalla "heroinballe"—hård som härdat specialstål i obegränsade tidsintervall, men det gick aldrig för honom.

”Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet”

– Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

När han till sist, vilt sprattlande, lyftes av från sin ofullbordade kärleksakt, då låg hans älskade Stockholm sargat och uppfläkt som en baltisk hamnsköka efter ett nigerianskt flottbesök. Stadens centrala delar var vanställda bortom igenkännlighet av bombkrater-liknande grusgropar. Brunkebergsåsen var riven i strimlor, Tegelbacken krossad, Klara skövlat och plundrat, Gustav Adolfs torg kringskuret som en teaterkuliss. Urbaniseringen hade tvärbromsat, rekordsamhället kört slut på bensinen. En otacksam folkopinion brydde sig mer om några tarvliga träd än om den framtida världsmetropolens omättliga aptit på levnadsrum. Mehr och hans handgångne män – Garpe, Hedtjärn, Nordberg och Westman – var som ett gäng smågrabbar som hade bestämt sig för att bygga det största sandslottet av dem alla. Till en början går allt som planerat. Torn, tinnar, vallgravar och borggårdar växer fram som av egen kraft, fritt sprungna ur skaparglädjen och fantasin. Men så slår övermodet till. Man går ett steg för långt, bygger ett torn för mycket. En central struktur rasar samman, och när man sedan försöker reparera och kompensera så fortsätter man i stället att rasera. Snart är hela slottet förvandlat till skit. Vi lirar fotboll i stället!”

-Nere i City, 1995

Köp och ladda ned Nere i City som e-bok här!

Läs/se mycket mer om mon gonzotextsamling En svensk gonzo här!, och om vårt “gonzo-releaseparty” här!

”His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”

–Nelson Algren om Hunter S. Thompson

Read/see much more about my gonzo writing e-book collection En svensk gonzo (A Swedish Gonzo) here, and about our “gonzo release party” here!

”His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”

–Nelson Algren on Hunter S. Thompson

Mycket mer om En svensk gonzo här!

Dan Perrin

Kärt barn har många namn som klyschan lyder. ”Senan,” ”Dana-Tranan” och ”Dandy Dan” är bara tre av dem vid vilka min gamle broder och lagkamrat Dan Sinclair Perrin har kallats genom åren, av mig och andra. I en annan tid var Danne en av basket-Sveriges mest naturliga halvdistansskyttar—en gudabenådad atlet då vi stred på Sveriges basketplaner från Jokkmokk till Ängelholm i KFUM Centrals stolta purpur- och guldfärger. Redan i slutet av åttiotalet förlorade vi Danne till Göteborg där han först gick Valands konsthögskola för att sedan blev kvar. Nu är han tillbaka som min granne på Gärdet där allt började. Danne har genom sin långa karriär gjort många uppmärksammade utställningar och offentliga utsmyckningar, representerad i prestigefulla offentliga och privata samlingar. Här förgyller Danne många av mina texter med sina underbara yngre och äldre illustrationer. Han var också tongivade i sin medverkan vår bok PA&Co—ännu en kokbok från 2012. För kontakt med Danne, skicka dm.

Dan Perrin Instagram

Köp och ladda ned En svensk gonzo som e-bok här!

Pierre Björk

Den då helt unge mode- och porträttfotografen som jag en gång i tiden tjatade in som assistent i team Mikael Jansson. Pierre är idag väl anlitad som omslags- och porträttfotograf för flera svenska tidningar och magasin. Själv är jag svag för hans paparazzi-fotografi med stark modekänsla, inte sällan med en råare udd. Vi utvecklade uttrycket gemensamt och har genom åren genomfört en rad projekt tillsammans i denna genre, som har blivit Pierres välkända signum. Pierre medverkar här med bland mycket annat beryktade bildsviter för min berättelse Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2, samt från en utflykt till New York, där Pierre tidigare bodde och där vi tillsammans “täckte” öppningen av vår gemensamme vän Carsten Höllers stora retrospektiva konstutställning på New Museum på The Bowery.

Pierre Björk Instagram

Tomas Almgren

Många trodde på den tid då det begav sig—och än idag!— att Tomas i mina texter var en fiktiv figur men nej, ack nej, sannerligen inte. Hans existens är högst köttsligt påtaglig. Tomas föddes i det fjärran Teheran under namnet Siawash Horsiar, adopterad hit till vår fjällhöga nord, närmare bestämt Östermalm där vi blev vänner i tjugoårsåldern, efter att ha känt till varandra sedan tidigare, då Tomas gick i Gärdet och jag Engelbrekt. Under hela den senare delen av nittiotalet och det tidiga nollnolltalet medverkade Tomas i mina texter som min “antropologiske assistent,” alltid med sina alldeles egna, oförlikneliga perspektiv och iakttagelser på/om alla de tillstånd, händelser, fenomen, öden, äventyr och människor som mötte oss längs vår vindlande väg. Under senare år har han begått upprepade comebacker i denna roll. Fler kan följa om tiden står oss bi.

Mikael Jansson

Min gamle “professionelle storebror” Mikael Jansson är som alla vet en av världens stora modefotografer, med uppdrag för planetens ledande modemagasin och brands. I över tjugo år arbetade vi regelbundet tillsammans och producerade ett mycket stort antal om jag får säga det själv klassiska arbeten — böcker, webbplatser, utställningar och förstås en stor mängd mode- och porträttfotograferingar. Här är Micke representerad med en flod av bilder från Stockholm New och andra gemensamma projekt, bland annat för min text Sår är till för att göra ont! från 1998, samt för våra böcker PA&Co—mer än en kokbok från 2006 och PA&Co—ännu en kokbok från 2016.

Mikael Jansson Instagram

Joakim Lindengren

Joakim Lindengren gick skulpturlinjen på Konstfack men blev istället vuxenserietecknare. Han fick sitt genombrott i undergroundkretsar i mitten av åttiotalet och är mannen bakom odödliga klassiker som Tungt Kylskåp, Krystmarodören, Brun utan Tvål, Kung Kisstanks Hämnd, John Holmes och Sherlock Watson, Kapten Stofil, Hut Går Hem och många fler. Joakim bidrar här med några av sina minnesvärda, omstridda illustrationer till mina texter on Södermalm, City och Östermalm i Dagens Nyheter från mitten av nittiotalet.

Nicho Södling

Störst och kärast av de projekt som jag och Nicho har arbetat med tillsammans genom åren är Vanity of Man, Nichos vädliga svit av klassiska ”modeproträtt” av människor ur stambefolkningarna i flodens Omos delta i sydvästra Etiopien—ett avlägset, svårtillgängligt, tidigare helt isolerat område som jag själv besökte på en äventyrlig flodexpedition med min älskade fader anno 1988. Nicho är i grunden mode- och livsstilsfotograf. Numera arbetar han mest med större egna fotografiska projekt från olika delar av världen, inte minst från Brasilien där han bor stor del av året. Här bidrar Nicho med bland annat bilder från en fransk utflykt.

Nicho Södling Instagram

Mathias Johansson

En gammal idrottsman och krigare från de jämtländska vidderna, numera sedan länge är tryggt förankrad i Gamla Stan varifrån han driver sin karriär som fotograf inriktad på form, arkitektur, konst och porträtt. Hans porträtt på konstnärinnan Louise Bourgoise från New York är internationellt berömda. Mathias är representerad i samlingarna vid Moderna Museet, Louisiana med flera prestigefulla institutioner. Här bidrar han med kärt återsedda bilder från våra gemensamma äventyr i Tokyo anno 2003.

“På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta”

—Bodil Malmsten

Mitt gonzomanifest

Gonzo och gonzojournalistik är begrepp som myntades av och egentligen med ensamrätt tillhör min gamle litteräre fadersfigur Hunter S. Thompson, salig i åminne. Begreppet sägs ha använts för första gången i Thompsons magnifika The Kentucky Derby is Decadent and Depraved i tidskriften Scanlan’s Monthly i juni 1970. Året därpå, 1971, ödödliggjordes uttrycket i Fear & Loathing in Las Vegas, där Hunters tungviktige samoanske advokat går under namnet “Dr. Gonzo.” Ordet gonzo kommer, åtminstone i mitt eget synsätt, av gone—man är “gone”, borta, utflippad, stenad, försatt i ett högre tillstånd bortom småborgerliga konventioner och regler.

Hunter S. Thompson utgav en lång rad skriftsamlingar som Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72, Generation of Swine, The Great Shark Hunt, Better Than Sex, The Rum Diaries och många fler. Den sista blev Hey Rube från 2004. Thompson sköt sig i sitt hem i Woody Creek i Colorado 20 februari 2005.

Gonzo har, främst av dem som inte har läst Hunter S. Thompson, kommit att förknippas i första hand med sprit, droger och även med sexuella utsvävningar. Detta tycker jag är olyckligt. Förvisso är alkohol och droger av olika slag viktiga beståndsdelar i denna litterära tradition och i de mentala tillstånd som fött den. Sex däremot spelar en underordnad roll.

För mig handlar gonzo i första hand om att släppa traditionell objektivitet för att istället ge den egna personligheten fria tyglar—om att beskriva verkligheten genom denna personlighet och dess inre monolog, associationer, fantasier och hallucinationer.

Det litterära uttryck som Hunter S. Thompson egenhändigt uppfann har sina rötter i femtiotalets beatlitteratur; inte minst, vill jag hävda, i William S. Burroughs hämningslöst surrealistiska, bisarrt humoristiska malström av inre mardrömsvisioner. Thompson gav stilen sin alldeles egna, modernare prägel. I mitt tycke är han en unik porträttör av det amerikanska samhället och den dödssjuka amerikanska folksjälen.

Själv vågade jag steget att lämpa den journalistiska förmenta objektiviten över bord för att fullt ut skriva i gonzotraditionen—i min egen högst personliga och försvenskade tappning—för första gången 1994. Jag har fortsatt alltsedan dess. För mig ger detta uttryckssätt större frihet och vidare möjligheter att gestalta vår samtida verklighet så som jag ser och upplever den—från ärligare, sannare perspektiv än om jag skulle ikläda mig den konventionella, ofta falska och tillrättalagda objektivitetens tvångströja.

“His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”

–Nelson Algren om Hunter S Thompson

“Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzoflanör. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon.”

–Johan Hakelius

Much more on En svensk gonzo (A Swedish Gonzo) here! (In Swedish)

Dan Perrin

A beloved child has many names, so it says. “Senan,” (“The Tendon”) “Dana-Tranan,” and “Dandy Dan” are just three of the nicknames my old brother and teammate Dan Sinclair Perrin has been called over the years—by me and others. In a bygone era, Danne was one of Swedish basketball’s most natural mid-range shooters—a gifted athlete when we battled together on courts across Sweden, from Jokkmokk to Ängelholm, wearing the proud purple and gold colors of our KFUM Central mother club. As early as the late 1980s, we lost Danne to Göteborg, where he first attended the Valand Academy of Fine Arts, then got stuck. Now he’s back as my neighbor in Gärdet, where it all began. Throughout his long career, Danne has created many acclaimed exhibitions and public art installations. His work is represented in prestigious public and private collections. Here, Danne enhances many of my texts with his peerless illustrations, newer and older. He also played a key role in our 2012 book PA&Co—ännu en kokbok (PA&Co—another cookbook). To contact Danne, send a DM.

Dan Perrin Instagram

Buy and download En svensk gonzo (A Swedish Gonzo) as e-bok here! (in Swedish only, unfortunately)

Pierre Björk

The then-very-young fashion and portrait photographer whom I once managed to persuade Mikael Jansson to accept in his team as an assistant. Today, Pierre shoots portraits Swedish for magazines and other clients. Personally, I’m a fan of his paparazzi-style photography, which has a strong sense of fashion, often with a raw edge. We developed this ideom together and, over the years, have created out a number of features in this genre, which has become Pierre’s well-known trademark. Pierre contributes here with, among many other things, his renowned photo series for my story Skräck och hat i mode-Stockholm 1&2, (Fear and Loathing in Fashion-Stockholm 1&2,) as well as images from a trip to New York a trip to New York, where Pierre lived at the time, where we together “covered” the opening of our mutual friend Carsten Höller’s major retrospective at the New Museum on The Bowery.

Pierre Björk Instagram

Tomas Almgren

Many readers at the time believed—and still do today!—that Tomas in my writings was a fictional character, but no, hell no, certainly not. His existence is very much “in the flesh.” Tomas was born in faraway Tehran under the name Siawash Horsiar, adopted here to our barren north—more specifically, Östermalm—where we became friends in our early twenties, having known of each other previously, back when Tomas attended Gärdet and I Engelbrekt Östermalm schools. Throughout the latter part of the nineties and the early 2000s, Tomas contributed to my writings as my “anthropological assistant,” always offering his most personal, quite unique perspectives and observations on all the situations, events, phenomena, fates, adventures and people we encountered along our winding path. In recent years, he has made repeated comebacks in this role. More may follow if time is kind.

Mikael Jansson

My old “professional big brother,” Mikael Jansson, is, as everyone knows, one of the world’s leading fashion photographers, with assignments for the planet’s top fashion magazines and brands. For over twenty years, we worked together regularly, producing a vast number of—if I may say so myself—classic works: books, websites, exhibitions, and, of course, a large number of fashion and portrait features. Here, Mikael is represented by a wealth of images from Stockholm New and many other collaborative projects, including my 1998 essay Sår är till för att göra ont! (Wounds are meant to hurt!)” as well as our books PA&Co—mer än en kokbok (PA&Co—more than a cookbook) from 2006 and PA&Co—ännu en kokbok (PA&Co—another cookbook) from 2016.

Mikael Jansson Instagram

Joakim Lindengren

Joakim Lindengren studied sculpture at Konstfack art school in Stockholm but ended up becoming an adult comic artist instead. He broke through in underground circles in the mid-1980s and is the man behind timeless classics such as Tungt Kylskåp (Heavy Refrigirator), Krystmarodören (The Thrust Holigan)), Brun utan Tvål (Brown Without Soap), Kung Kisstanks Hämnd (King Piss Tank’s Revenge), John Holmes and Sherlock Watson, Kapten Stofil: Hut Går Hem (Captain Senile: Good Behavior Pays Off), and many more. Here, Joakim contributes some of his memorable, controversial illustrations to my articles on Södermalm, City, and Östermalm in Dagens Nyheter from the mid-1990s.

Nicho Södling

The largest and most cherished of the projects that Nicho and I have worked on together over the years is Vanity of Man, Nicho’s stunning series of classic “fashion portraits” of indigenous people from the Omo River delta in southwestern Ethiopia—a remote, hard-to-reach, formerly completely isolated area that I myself visited on an adventurous river expedition with my beloved father back in 1988. Nicho is primarily a fashion and lifestyle photographer. These days, he works mostly on his own large-scale photographic projects from various parts of the world, not least from Brazil, where he lives for much of the year. Here, Nicho contributes, among other features, images from a French excursions.

Nicho Södling Instagram

Mathias Johansson

A former athlete and warrior from the vast, barren expanses of Jämtland, he has long been firmly established in Gamla Stan, where he pursues his career as a photographer specializing in form, architecture, art, and portraiture. His portraits of the New York artist Louise Bourgeois are internationally renowned. Mathias is represented in the collections of Moderna Museet, Louisiana, and several other prestigious institutions. Here, he shares some fondly remembered photos from our shared adventures in Tokyo in 2003.

“Right now, on my nightstand, is `Sekelskifte i Stockholm´ by Claes Britton. A fiery journalist who dares to be emotional—Hunter S. Thompson in Dalarö. `Fear and Loathing in Stockholmot for the faint of heart.”

—Bodil Malmsten

My gonzo manifesto:

Gonzo has come to be associated—primarily among those who haven’t really read Hunter S. Thompson—first and foremost with alcohol, drugs, and sexual debauchery. I find this unfortunate. Certainly, alcohol and various types of drugs are important components of this literary tradition—and of the mental states that gave rise to it. Sex, on the other hand, plays at best a secondary role.

For me, gonzo is primarily about letting go of traditional objectivity in order to allow one’s own personality free rein—about describing reality through that personality and its inner monologue, associations, fantasies, and hallucinations.

The literary expression that Hunter S. Thompson single-handedly invented is rooted in 1950s Beat literature; not least, I would argue, in William S. Burroughs’s unrestrainedly surreal, bizarrely humorous maelstrom of inner nightmarish visions. Thompson evolved the style his very own, contemporary incarnation. In my opinion, he is a unique portrayer of American society and the terminally ill American national soul.

I myself took the plunge and cast aside journalistic so-called objectivity to write fully in the gonzo tradition—in my own highly personal, Swedish-style adaptation—for the first time in 1994. I have continued ever since. For me, this form of expression offers greater freedom and broader opportunities to portray our contemporary reality as I see and experience it—from a more honest, truer perspective than if I were to restrain myself in the conventional, often false, doctored straight-jacket of objectivity.

“His hallucinated vision strikes one as having been, after all, the sanest”

–Nelson Algren on Hunter S. Thompson

“He sees Stockholm as both his home village and a metropolis. He’s a gonzo flâneur—Hunter S. Thompson through the eyes of Hjalmar Söderberg.”

–Johan Hakelius

Se/läs mer om våra vintage Stockholm New events här!

Köp och ladda ned En svensk gonzo här!

See/read more on our vintage Stockholm New events here!

Buy and download En svensk gonzo as e-book here! (in Swedish)

Läs mitt minnesord över vår älskade mentor Bobo Karlsson här!

Köp och ladda ned min berättelse PA&Co — den sanna berättelsen om en mytomspunnen krog här!

Read my orbitary over our beloved mentor Bobo Karlsson here! (in Swedish)

Buy and download my story PA&Co — den sanna berättelsen om en mytomspunnen krog here! (In Swedish)